• Dina känslor kan svänga kraftigt och snabbt. Du kan reagera med väldigt starka känslor på det som händer dig. Känslorna kan gå mot leda och tomhet, nedstämdhet och ångest eller skräck-artat stegras mot katastrof och övergivenhet. Du har en tendens att agera utifrån dina känslor.

Innan jag började gå hos psykolog så var det här ingenting jag såg. Jag såg bara att jag är en människa precis som alla andra och som bara reagerar.

Men det är inte så enkelt.. Jag har en tendens att låta händelser "ta över min värld", oavsett vad/vem/vilka det handlar om. Jag får väldigt ofta känslor av att jag inte är omtyckt, vilket skapar en nedstämd känsla hos mig som jag inte kan slå ifrån mig. Kan vara av att någon bara säger åt mig över nånting, då blir jag som en mus och kan inte riktigt hantera det. Jag tror att jag alltid har fel, eller gör fel när det gäller människor som inte befinner sig i min innersta krets (R & mina närmaste vänner). Varför det är den här fördelningen vet jag faktiskt inte. Det är konstigt. Känns konstigt. Hur jag kan låta människor som jag knappt berörs av dagligen påverka mig såhär. Få "ta över mig"? Det blir det enda jag tänker på, och den enda sinnesstämmningen som jag har. Vilket då oftast är nedstämd eftersom jag tror att de flesta tycker illa/hatar mig.

Personer som jag känner mig trygg med kan jag också ha en konflikt/diskussion med. De allra närmsta som jag nämnde innan kan jag klara av detta med. Annars skyr jag konflikter mest i hela världen, just för att de får mig att känna mig så liten på något vis.

Som att jag själv, om det nu är en diskussion eller konflikt inte är värd att försvara/ värd att lyssnas på eftersom jag ända är så illa omtyckt.

Jag förminskar mig själv.

Man får inte göra så mot sig själv.

Men andå så gör jag det, varje gång.

Jag kan också bli väldigt arg på mina närmsta och allra helst på R,

Det har jag nu börjat lära mig hantera, jag säger inte att jag är färdig.. Inte på långa vägar, men jag har kommit en bit på väg och det är ett framsteg för mig. Ett stort framsteg. Bara att jag kan se en del mönster och sedan försöka jobba emot dessa med allt vad jag orkar. 

Jag hoppas och tror att det märks på mig att jag vill förändras, att jag vill må bra i mig själv. 

för det är väl egentligen det allt handlar om, att jag har fått en bild av att jag ska vara mindre värd än alla andra. När jag känner mig trygg tillsammans med människor så kan jag agera ut mina känslor.

Känner jag att jag hamnar i en situation där jag inte känner mig trygg (varken med situationen eller med personen) så vill jag gärna bara dra mig undan, kapa banden, inte höras.. Det här har vi pratat om tidigare? 

det har blivit en naturlig del, det är lättare att kapa än att bara ta tag i det. Jag tror att jag är rädd att tar jag tag i det så kan jag inte heller släppa det sedan.. Eftersom känslor/händelser stannar kvar väldigt länge i mig.

Självklart försöker jag att jobba på det också.

Funderingarna kommer ju oftast på kvällen, och när jag är själv.

När jag blir tyst, drar mig undan och sedan sätter "huvudet" igång. När tankarna tar över mig och det känns som att hjärnan har diskussion med sig själv och jag får vackert sitta där som åhörare MEN med alla känslor.

det kan göra att det är väldigt svårt att somna en del dagar. Ångesten är jobbigast.

Många människor i dagens samhälle är lärda att agera på ett speciellt sätt. Har man t.ex haft ett bråk i familjen precis innan det ska komma gäster så kan de dra på sig masken och sedan finns inte bråket förrän gästerna har gått för kvällen...

Är det någonting jag önskar att jag skulle kunna göra så är det just det här.

Att bara för ett tag kunna släppa allt, tycka att det inte är så viktigt just där och då.

Men jag kan inte det, inte än..

Hela min kropp, sinne, tankar, prat, kroppsspråk, hela jävla jag bara skiker ut precis hur jag känner just där och då. 

Pissjobbigt! 

Tyvärr så är det såhär jag fungerar..

Jag tycker i början att nånting är jättejätteroligt, efter en stund så lägger det sig, för att till sist inte finnas alls.

Men jag har tänkt på bloggen, inte gjort ett inlägg. Tänkt lite till, och inte gjort ett inlägg, tänkt igen och sen blir det fan bara inte av! 

Jag kan bli less på mig själv för det! 

Men kanske ska man se det positivt, det betyder ju kanske att jag har lite andra saker att pyssla med?

Jag minns också varför jag liksom stannade upp i bloggandet, första dagarna gick det ju jättebra. 

Men jag kom till punkten självmord, självmordstankar.

Den punkten är jobbig, krävande och man ser sig själv i ett helt annat ljus.

Jag kommer att vänta med den punkten tills att det känns bra för mig, och ni ska inte förvänta er något smaskigt.. Jag tycker bara att det är privat, och kanske att mina närmaste får läsa det inlägget.

Så var den här igen.. Jobbhelgen..
Men det gör inte så mkt faktiskt, sen att det är storhelg med pingst gör ju inte saken sämre! ;)

En vän till mig la ut en text på sin instagram som jag bara blev tvungen att dela med mig av till er. Det är nånting som jag dagligen kämpar med, och låter min ångest och ilska många gånger kontrollera mig mer än jag egentligen vill. Jag ska börja tänka på denna text, läsa den och göra denne till ett mantra, eller nåt :p

Hoppas ni alla får en underbar dag!
Själv ska jag jobba delad tur och på timmarna ska jag hämta hem Sofie & André ifrån Midlanda! :)

• Du är impulsiv. Det kommer till uttryck exempelvis genom missbruk av sex, alkohol, droger eller mat, vårdslöshet i trafiken eller slösaktighet med pengar.

Halleluja sister! Impulsiv är mitt mellannamn! Jag missbrukar dock inte sex, droger eller alkohol.

Jag kan ha aningens problem med de tre sistnämnda. När jag inte mår bra så är det maten som får skiten för det.

Jag tillåter inte mig själva att äta, eller jag och jag..

Det är äckliga tankar som fladdrar runt i huvudet som säger att jag inte får äta maten.

Berättar för mig hur vidrig jag är om jag äter mat och hur alla andra kommer att se på mig.

Som den fläskpadda jag är..

Samtidigt så har jag ett mående som inte är att leka med. Jag mår dåligt, har ångest och det känns som att jag inte gjort annat än att just ätit.

Jag går alltså inte hungrig under de här perioderna, trots det minimala intaget av mat.

Viktigt också att poängtera känner jag!

Känner jag mig inte hungrig så äter jag inte, summa kardemumma. 

Att jag är vårdslös i trafiken är det ju inte jag som har sett utan det är Rickard som har upplyst mig om det.

Jag kör för fort, bromsar för hastigt, kör för nära, krockar nästan, svänger för fort.. Ja, ni kanske förstår? 

Men det krävs väl ingen borderline för det? 

I så fall skulle ju alla invånare i Stockholm ha borderline? Lite konstigt symptom kanske, men jag fattar poängen..

Så ja.. Jag är vårdslös i trafiken..

Pengar, slösa pengar..

Det är jag bra på, ett försök till att köpa sig ett lugn eller en kick.

Funkar aldrig, har inte gjort hittills.. Men kanske nästa gång? Vem försöker jag egentligen att lura?

Det har aldrig fungerat för någon!

Jag har ett stort problem med dom här "kickarna".

Om jag får välja glad, arg eller "tomheten" så väljer jag hellre att kicka mig emot glädje eller ilska. Ni kommer att läsa mer om det sen. Det finns nämligen en punkt som är just om den där tomheten. 

Mycket med pengarna har att göra med en fasad som jag har målat upp. En bild av hur man ska vara, och den ska man följa.

För alla mina vänner har jag dragit ett exempel.. (nu är det här ett väääääldigt överdrivet exempel, men tar det just för att det är tabu).

Säg att du och dina närmsta vänner sitter tillsammans och pratar om allt möjligt, ni kommer in på sex och någon i kompisskaran kläcker frågan "hur många av er har haft analsex?". De allra flesta kommer att säga att de inte haft det, även om det är lögn. Jag hör att ingen har haft det och adderar det till min fasad.

Min verklighet om hur man ska vara. Nu är det kanske ett konstigt exempel jag vet det, och jag förväntar mig inte här heller att ni ska förstå. Men för mig blir det en verklighet. Nu är det inte bara kring sex jag har varit så utan hela jag har varit en fasad. En uppbyggnad för att skydda den lilla på insidan.

Låtsas som att allt är okej så frågar ingen.. Undra hur många ggr man har tänkt det mantrat i huvudet. 

Bara en till sak, en sån där löjlig grej..

Om någon på fb eller nånting har fått blommor "bara för att", så förstår inte jag varför jag inte kan få blommor "bara för att".. Egentligen så kan det handla om att killen ifråga kanske har varit taskig eller något liknande. 

Men sånt ser inte jag, jag litar blint på vad alla människor skriver eller säger, gör det till min verkligen (min fasad) och tycker att jag ska få samma sak, och förväntar mig nästan det.

Konstigt.

Samma sak är det när det gäller pengar, det hör till fasaden.

Man ska ha pengar till ALLT! 

Man ska äta ute, resa, köpa kläder, hansla saker, spara, betala räkningar, handla mat, må bra, ha "fickpengar".. Herrejisses vad dessa pengar fasiken bara ska räcka!! 

Därför har jag slösat, fasaden.. Ingen ska veta att jag har dåligt med pengar.

Även fast alla har det ibland, men jag kan inte acceptera att andra ska veta det! 

Jag är impulsiv i det mesta som jag gör, jag har knappt tålamod och det skulle ha hänt igår helst!

Jag ser inga hinder med nästan nånting..

Om jag väldigt impulsivt kommer på någonting och ingen annan (Rickard) vill det just då, vad tror ni hände? Just det! Då kom den där ilskan igen. Egentligen så är det ju helt sjukt! Jag blir arg över att han inte vill göra någonting, t.ex gå på bio med 30 min varsel. Jag blir arg! 

Förstår ni nu också att även jag finner mig själv förvirrande många gånger.

Men jag rår inte på mig själv, kan inte kontrollera och vet inte hur man ska reagera. 

Dock är fasaden någonting som är vääääldigt mycket på nedgång. Den finns knappt längre. Jag kan säga ärligt, till er alla som läser att jag inte har mycket pengar kvar den här månaden.

Knappt nånting faktiskt, maten kan bli ett problem senare.. 

Och vet ni, det gör mig ingenting att jag inte kan ta det där fikat, köpa den där klänningen eller nåt, för vet ni?

Jag mår bättre av att säga "Nej, jag kan inte. Jag har inte råd"

Än att ha den där vidriga ångesten när jag har gjort av med pengar fastän att jag egentligen inte har kunnat.

Jag hatar fasaden, den vidriga fasaden!

Bort med fasaden, nu är det ärlighet och "nakenhet" som gäller!

Inga falska visioner av att jag har obegränsat med pengar, inte att jag ska vara som alla andra och rätta mig. 

• Din känsla för vem du är och vilka värderingar, mål och planer du har kan svänga kraftigt.

Det här är också en punkt jag kan känna igen mig ganska mycket i. Jag skulle aldrig kunna bli politiker iaf, för jag skulle hinna ändra mig så många ggr. Man måste kunna se ironin i det hela! :P 

Jag har svårt att veta vem jag är. Eller jag vet ju att jag är jag, det är ju inte så jag menar.

Men ibland om jag träffar en människa som faktiskt har sina åsikter djupt rotade så kan jag faktiskt bli lite rädd. 

Inte rädd på ett skräcklikt vis, men ändå rädd. Avvaktande kanske man också kan säga.

Sen krävs det liksom inte mycket för att prata över mig. Jag har inga djupt rotade åsikter, bara en sån sak.

Då kan ni ju tänka er kaoset som pågår inom mig när jag inte ens kan hålla på min åsikt. 

Vem jag är.. Vem fan är jag? 

Det kanske kommer lite med tiden också. 

Mina mål och planer beror helt på dagsform, humör, tid och ja... just det.. Känslorna! 

Ibland blir jag så matt av att bara känna hela jäkla tiden!

antingen så känner jag hela tiden, eller så känner jag ingenting.

Antingen eller, svart eller vitt, hat eller älska.

Jag hatar det här antingen eller skiten! Jag vill också vara i den dimmiga grå vardagen!

Jag tror inte att ni faktiskt kan förstå hur det är, jag kräver det inte heller av er.

Men det är jobbigt alltså. 

Att aldrig få vila huvudet, aldrig få slappna av, aldrig hitta det där jävla lugnet.

Om ni bara visste hur mycket jag längtar efter ett lugn.

Jag har delvis börjat att känna ett lugn faktiskt.

men jag är långtifrån där känns det som..

Pratade med min psykolog även om detta, hur det är i huvudet. 

Hur det känns som att jag har flera hjärnor. Jag kan vara helt med i en konversation, men samtidigt fundera över något helt annat, och en annan del av hjärnan känner ångest. 

det blir väldigt utmattade även fast jag kanske bara sitter helt stilla.

Konstigt egentligen.

Min psykolog förklarade för mig att det kanske är så det är.

Kanske jag har "flera" hjärnor.

I en normal hjärna sammarbetar alla delar, känslorna, tanken, det man gör...

I min hjärna funkar inte kopplingarna så riktigt.. Det kopplar som inte alls på något vis, utan alla centran i hjärnan jobbar för egen maskin utan att kommunicera med den andra.

Hej och hå.. Förstår ni att det ibland kan bli lite tjockt, lite fullt, aningens utmattande? :P

Nu blev det en liten utsvävning, men den kom av bara farten :P 

• Hur du beter dig, känner dig och förhåller dig till andra kan svänga kraftigt fram och tillbaka. Du pendlar mellan intensiv beundran och nedvärdering av andra människor, framför allt i nära relationer. Andra kan uppleva dig som ombytlig och opålitlig, känslokall eller aggressiv och dra sig undan, vilket naturligtvis inte gör det lättare för dig.

Det här är väl egentligen den punkt som jag är verkligen hela punkten, och även den punkt jag nästan önskade minst att jag var mest av. Jag gillar inte den här punkten, och alltså inte heller den här delen av mig själv. Jag vill inte kännas vid den, men jag kan inte heller styra den/ kontrollera den känslomässigt. Alla känslor kommer över mig och där "normala" människor är tysta kan inte jag vara tyst! Jag måste få berätta..

Jag kan väldigt snabbt pendla i humör och känslor. Nu pratar vi inte dagar eller timmar, nu pratar vi minuter om ens det. Ibland är det beroende på omvärlden (om någon säger nånting), ibland är det beroende på tankar i mitt huvud.

Något som jag är väldigt bra på är att känna av stämningar i rum och bland folk. Jag har lååååånga känselsprötar och anpassar mig väldigt efter hur jag uppfattar stämningen. Därför är det för mig ganska jobbigt emellanåt att umgås med människor. Jag kan vara ledsen/fundersam men min omgivning är sprudlande glad. Då MÅSTE jag också vara det för att passa in. Jag tror att jag är väldigt rädd att inte passa in. Jag visar sällan mitt humör utåt. När jag berättade för en del av mina vänner förstod inte dom att jag har borderline eftersom dom inte sett det. Visst har dom sett någon avigsida ibland, men avigsidor kan man se hos en person utan borderline också.

De som verkligen har fått ta smällen är personer i min närhet, däribland Rickard och hans familj.

Hur dom har fått ta mina smällar är ingenting jag känner för att gå ut med till alla, men just nu så mår jag väldigt dåligt över hur jag låtit mina känslor få ta överhanden när jag sagt saker.

Nu när man inser.

För mig kan det bara vara en känsla som finns där just då, och jag kan säga nånting om det.

Några minuter senare kan jag ha en helt annan uppfattning, men jag glömmer bort att mina ord några minuter tidigare finns kvar hos den jag sagt det till. Det blir inte lika lätt för dom att glömma som det blir för mig när mina känslor skiftar. Oftast menar jag ingenting med det jag säger, det är bara en känsla just där och då och den väller upp inom mig. Jag säger saker som jag inte ens menar, och tror att alla andra ska glömma det lika fort som jag. Låter munnen glappa före tanken, och sedan är det liksom sagt. För känslan just där och då är så fruktansvärt överväldigande, och jag handlar efter den.

För att kunna förstå är det kanske enklare att Du får fråga dig själv, har du någonsin varit så arg att du kastat ur dig nånting dumt? Spelar ingen roll mot vilken eller vad du sa.. Men du har någon gång varit så arg, eller hur? 

Så blir det nästintill varje gång jag blir arg. Jag blir det argast, elakaste jag kan. För att jag har inte gränsen.. Jag vet inte vad som är lagom. Hur reagerar man lagom? 

Hur det känns det går liksom inte att förklara på något vis, inte för någon som inte förstår, Därför blir jag ofta missförstådd också. För att jag är så ombytlig, ingen vet vart dom har mig, eller vart jag ens står i en del åsikter. 

Helt ärligt så vet inte jag heller. Jag har knappt en susning om hur jag tänker, och vart jag står.

I min borderline känner jag ganska ofta att jag måste passa in, och därför blir det lättare för mig att agera som en kameleont när jag är bland folk. 

Det blir väldigt mycket hata eller älska..

Det enda jag kan göra är att visa att jag är bättre, ska bli bättre och kommer bli bäst! ;) 

Många kan se mig som känslokall, men jag och min psykolog har kommit fram till att jag gör det som ett sätt att skydd mig själv. Ett sätt för mig att överleva blir det. Eftersom jag har svårt med känslorna, att visa egentligen alla känslor utom glädje, ilska och borderlines klassiska "tomhet" så vet jag inte heller hur jag ska reagera. Jag och min psykolog har pratat om det.. Ganska mycket. 

Väldigt mycket i min uppväxt har präglat mig.

De flesta barn får lära sig hur man ska reagera och liknande när dom växer upp, men jag har inte fått den uppväxten. Jag vet inte hur man reagerar.

Det handlar inte om att jag är dum i huvudet, tjurig, enstöring eller för stolt som jag fått höra många gånger, det handlar om att jag inte VET hur man reagerar! 

De flesta känslorna har innan jag började gå hos psykolog varit bara ilska eller glädje, med en majoritet av ilska!

Den värsta känslan jag vet är att inte vara omtyckt. Även fast jag själv rår för det. 

Då flyr jag hellre, men den här gången ska jag inte fly. 

Jag ska vinna över den här jävla diagnosen!

Den här djävulen! Jag ska fan göra det!!

Jag ska inte vara Bea med B, jag ska fan bara vara Bea! 

• Du har svårt att hantera separationer och kan göra stora ansträngningar för att undvika sådana. I nära personliga förhållanden kan du bli krävande och lätt hamna i beroende. Du är rädd för att bli övergiven.

I början av en relation, oväsentligt om det är en kärleksrelation eller en vänskapsrelation så blir jag väldigt uppslukad skulle jag nog säga. Hela min värld kretsar kring denna människa, fortfarande oavsett om det är kärlek eller vän. I mig så finns ett lyckorus, en känsla av bekräftelse och jag skulle utan problem kunna säga att det är i klass med någon slags drog. När jag befinner mig i detta rus så har jag en förmåga att putta bort allt och alla. Det enda som spelar roll är denna nya människa i mitt liv. Jag har inte tidigare sett något fel med det här beteendet, men inser nu att det inte går att leva så. Om det gick så skulle jag lära känna och veta allt om denna människa på en dag. Jag äter upp människor, kväver dom. 

Jag känner en viss bekräftelse av att dom hör av sig till mig, eller att de vill umgås med mig. 

Jag har en väldig rädsla av att bli övergiven, att behöva stå ensam kvar.

Därför tror jag också att jag äter upp mina medmänniskor, kräver bekräftelse av dom. 

För att veta att jag inte är övergiven, samtidigt som det är just det som gör att de tillslut kommer att lämna mig. Dock kan jag säga att jag inte ofta blir övergiven, jag ser till att knuffa bort dom innan dom hinner. Mer om det senare, ni kommer att förstå så småningom.

De saker som är listade nedanför är symptom på emotionellt instabil personlighetsstörning. För att kunna bli diagnostiserad med denna diagnos så måste 5 av dessa symptom finnas.

För min del är det kanske inte alla, kanske är det bara vissa delar av en punkt, eller så är det hela punkten.

För att Ni som läser ska kunna förstå mig så är det kanske lättast om jag faktiskt beskriver varje punkt och hur jag själv tycker att jag stämmer in på den punkten? 

Det kan också bli ett sätt för mig att se min "framgång" i diagnosen.

Jag kan gå tillbaka och se om nånting har ändrats, och i så fall hur.

Det jag vill vara väldigt noga med att uttrycka är att jag har inte valt den här diagnosen, jag skulle göra allt för att bli av med den och fungera känslomässigt normalt.

Jag vet att jag inte tänker och ser på världen som alla andra, det är just handlingen som är problemet.

Ex. så vet jag att jag har lätt för att bli väldigt arg och tända till på alla cylindrar. JAG VET DET!!

Men jag kan ännu inte hantera känslorna när dom kommer. I nästa inlägg kommer jag att börja förklara mina symptom och ur min synvinkel.

• Du har svårt att hantera separationer och kan göra stora ansträngningar för att undvika sådana. I nära personliga förhållanden kan du bli krävande och lätt hamna i beroende. Du är rädd för att bli övergiven

• Hur du beter dig, känner dig och förhåller dig till andra kan svänga kraftigt fram och tillbaka. Du pendlar mellan intensiv beundran och nedvärdering av andra människor, framför allt i nära relationer. Andra kan uppleva dig som ombytlig och opålitlig, känslokall eller aggressiv och dra sig undan, vilket naturligtvis inte gör det lättare för dig.

• Din känsla för vem du är och vilka värderingar, mål och planer du har kan svänga kraftigt.

• Du är impulsiv. Det kommer till uttryck exempelvis genom missbruk av sex, alkohol, droger eller mat, vårdslöshet i trafiken eller slösaktighet med pengar.

• Du kan ha gjort självmordsförsök eller skadar dig själv som ett sätt att hantera obehagliga känslor.

• Dina känslor kan svänga kraftigt och snabbt. Du kan reagera med väldigt starka känslor på det som händer dig. Känslorna kan gå mot leda och tomhet, nedstämdhet och ångest eller skräck-artat stegras mot katastrof och övergivenhet. Du har en tendens att agera utifrån dina känslor.

• Du känner kronisk tomhetskänsla.

• Du kan ha svårt att tygla känslor av ilska och kan ha problem med att du uttrycker dig aggressivt.

• Du kan ha overklighetskänslor, utanför kroppen-upplevelser och/eller minnesluckor som inte är alkoholrelaterade. Om du upplever psykotiska episoder är de oftast korta och präglas av förföljelsetankar.